Ska en prata om det?

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om att våga prata med sin partner. 

Jag vill också säga tack, tack till alla er som lyssnat, peppat, tänkt, och stöttat mig när jag berättat i detalj om hur jag inte hinner till toaletten…ovärderligt ❤ 

20046607_10155474743146322_2731291849437038560_n

Att prata med sin partner är en del, men hur är det att prata med övriga i sin omgivning? För mig var det svårt och lätt. Mina närmaste pratade jag nog ganska direkt med, mest för att jag var så orolig. Min mamma, min syster, några nära vänner. För några vågade jag säga rätt ut, för andra lindade jag in mer…. ”Jag har blivit svag i bäckenbotten”… Men vad betyder det egentligen? Hade någon sagt så till mig innan jag födde barn hade jag nog inte haft en aning om vad det innebar i praktiken. Jag fiskade nog också desperat om någon varit med om liknande….

Jag skämdes så mycket till en början. Men ju mer jag vågade prata, ju mindre skämdes jag. Jag ser mig som en relativt öppen person, jag vill att vi ska prata, om lätta saker, om svåra saker. Framförallt inte gå och lida i det tysta om saker och ting. Jag vill att vi ska normalisera mens, flytningar, sexualitet m.m. Men när det kommer till en själv, att jag kissar på mig. Då är det helt plötsligt inte lika enkelt. 

I början sa jag inget. Speciellt när det var träningsrelaterat.
Sedan sa jag nått i stil med ”Jag har lite förlossningssviter”
Till ”Jag har skador i bäckenet”, fick följdfrågan ”Ja så det är musklerna så du har svårt att ta i när du cyklar?” ”Hm, ja nått sånt mumlade jag”.
Och tills nu: ”Jag har svag bäckenbotten, muskelskador typ” ”Vad innebär det?” är oftast frågan, och så säger jag oftast ”Jag kissar på mig ibland.” Men ska en prata såhär öppet? Borde en inte hålla sånt här för en själv? ”Ja jag har inget bra svar. Jag tänker ofta i hänsyn till andra.” De kanske inte vill veta sånt, det kanske är för privat, de tycker jag är konstig”!

MEN då tänker jag ett varv till. För detta är sanningen. Min vardag, mångas vardag. Bland annat bland många som fött barn. Statistiken är tragiskt nog ganska hög. Om jag vågar prata, kanske någon annan vågar prata. Och vips, kanske det inte är riktigt lika ångestladdat?

Framförallt, måste det ju såklart vara bekvämt för en själv. Men jag önskar att det kunde vara lika som när en dragit itu en muskel i axeln, såsom i underlivet. Det är muskler. Inget hokuspokus. Men det är muskler med viktiga funktioner. Plus att för mig underlättade det mycket i vardagen när folk omkring mig vet varför jag inte kunde cykla 110%, kunde lyfta tungt, eller bära mitt barn i sele.

18902382_10155314303406322_845837209_n

NÄSTA ASPEKT. Förlossningsvården genomgår just nu kris, med för få vårdplatser och fulla avdelningar.

Mia Fernando på Baking babies har skrivit ett viktigt inlägg om detta här, om att överlevnad inom förlossningsvården är inte gott nog! Och jag tänker också, om det är kris inom förlossningsvården, och det redan innan är svårt att upptäcka förlossningsskador, speciellt grad 2 bristningar, hur ska det då kunna prioriteras nu? Ska fler kvinnor få släppas iväg med trasiga underliv? Med en klapp på axeln och någon som säger ”Knip och använd svarta byxor”, som det sades till mig.
Prata, synliggör, kräv rätt vård! Om jag visste allt det jag vet idag, hade jag krävt ett ultraljud invärtes på en gång, för att se om musklerna sitter ihop som de ska invändigt.

Jag tror som sagt, att ju mer vi pratar om det, Ju mindre skambelagt blir det, ju mer hjälp vågar vi söka, och våra anhöriga och folk runtomkring får större förståelse.
Det pratas säkert olika mycket, i olika familjer/vänkretser. Och NEJ det handlar inte om att sprida skräckhistorier, det handlar om fakta och kvinnohälsa.

Om du känner att du vill prata, gör det! Börja med din partner, förälder (som kanske varit med om liknande?), mormor eller vem du än vill. Tillsammans gör vi det bättre för kommande generationer. Jag tror faktiskt att mycket kan bli så mycket bättre. Och du, vill du inte prata, så är det helt okej!

Jag tycker fortfarande det är svårt bitvis… jag vågar inte alltid…

Däremot stod jag på gymmet en dag och gjorde mina hopp. En man kom fram och frågade ”Är du skridskoåkare? De brukar göra sånadär hopp” ”Nej jag har nyligen fött barn och behöver stärka upp bäckenbotten, svarar jag”. ”Jaha, du behöver tajta till liksom”. ”Precis, svarade jag”. Och det var liksom inget konstigt med det hela. Han avslutade med ”Ja, jag blev liksom bara nyfiken”. 

Jag vill stå ett slag för ”Arg jävla riksmarsch mot BB-kaoset”. Den 20 augusti anordnas detta som en protest mot BB-kaoset! Kom så går vi med!

 

 

 

 

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: